The stars do shine

The world so spins 

And grass so grow

The golden eyes sparkle

Two gems in raven lining

They seek, they search and look

The owner listens

A mystic breeze wanders

A cool drop of water falls

The tiles are soft and clean

Un-stepped upon by any human

Silver strings

Golden rays

An octopus in lilac blue

Some dust by a distant fairy

All is well in the world of tales

 All is quiet in the dreams

A Midsummer night’s dream

Is closing in 

Men nu ska det tydligen tas upp igen. Det är två som verkar ha anammat det och startat ett företag som hjälper kvinnor att flörta sig till ett karriärslyft, stort eller litet månde vara. Kvinnan ska utnyttja just sin kvinnlighet. Av vad jag förstår verkar det inte vara särskilt populärt, men det kan ju bero på vad reportern för artikeln tycker, om hon tog med endast de negativa synpunkterna.

Vad kan man säga om det då? Flörta sig till karriären. Tja, för det första så är ju karriären nånting man jobbar för, man får den efter sina färdigheter. Det är nåt man förtjänar genom ihärdigt (eller mindre ihärdigt) arbete. Ska man då plötsligt kunna flörta sig till det verkar det vara ganska oseriöst.

För det andra så är det ju just det här med könsrollerna. Varför ska inte kvinnor få använda sig av sin dolda femme fatal? Män är ju robusta, bestämda och allmänt manliga på många platser. Tja, om kvinnan flörtar till sig sin karriär istället för att förtjäna den, vad blir då synen på dessa kvinnor? På kvinnor över huvud taget? Det är ju inte så särskilt ambitiöst. Påminner mig om sekreterare som flörtar med chefen dagarna i ett och kollar sminket. Nedvärderar man sig inte om man gör på det viset? Flörtar alltså?

Och ändå, det behöver ju inte alls vara i den stora skalan. Är det en liten vänskaplig flört kan det ju gå riktigt bra. En sån där skojflört, vänner emellan. Eller så kanske man blir uppmärksammad. Men utifall det skulle skita sig, kanske hela karriären skulle gå kvav. Men det behöver ju inte vara chefen man flörtar med. Då är frågan, eller frågorna; ”Är han hederlig?”, ”Sprider han ut det?”. Man ska vara försiktig med vad man gör och med vem man gör det. Pinsamma situationer kan uppstå, och det vore ju synd att behöva byta jobb bara för det, när man hade en så strålande karriär.

Det här uppmärksammade jag i en tidning, gratis, som jag hittade på stan. Om någon känner sig kränkt eller på annat sätt oförrättad, kontakta mig och jag gör nåt. …som tar bort inlägget, eller känslig info. :P

Jag satt och läste lite andra bloggar och artiklar och sånt och funderade, som man bör göra, på hur jag ser på det. På hur det kan vara i allmänhet också, vad som verkligen gäller.

Jag har länge tänkt att vi- människan (och djuren) kanske bara är en biprodukt av livet, viljan att existera. Om vi tar det allmänna teorin att livet skapades för några miljarder år sedan, hur gick det till? Uppstod det bara helt plötsligt? I ett blixtnedslag, eller utvecklades materia och upptäckte att det kunde dela på sig och började med det, innan det visste om det?

Om det inte finns liv på nåt annat ställe i rymden måste livet vara väldigt svårt att skapa. Tråkigt nog. Men vi är ju här. Är det då ett resultat av oräkneliga försök, massor av tillfällen som inte gick? Visserligen skulle ju livet kunna ha uppstått en gång och lyckats direkt… Men då är livet helt enkelt väldigt komplicerat och skört.

Eller var det så att det skapades massor av urceller ungefär samtidigt, där några dog och några överlevde? På det stadiet måste ju alla celler sett mer eller mindre likadana ut, identiska, fast ändå inte. De måste ju ha bestått av sama sak. Om, så kanske inte allt liv på jorden är släkt med varandra. Tänk dig det. alla människor kanske, men vi och svampar? För det skulle väl vara för osannolikt att det utvecklades två sorters varelser som såg nästan helt lika dana ut- som vita och asiater. Ne?

Människor och svampar kanske. Men så finns det visst nånting i våt DNA- hur nåt är högervridet istället för vänstervridet. …eller var det tvärt om? Men det är tydligen ett ganska starkt bevis på att vi allt är släkt. Kul :)

Men isåfall, var tog alla de andra cellerna vägen? Då måste de alltså ha dött. Och då måste väl livet- på den tiden- varit ganska skört. Tänk att vi klarade oss. Och hur lång tid tog det innan cellen började dela på sig? Det var väl ingen cell egentligen, men det är lättast att säga så, det blir lättare förståeligt.

Så, vad fick några kolatomer att gå samman och börja kopiera sig själva? Hur? Vad är mekanismen bakom det? Själva livets energi, motor? Ibland känns det som att om man skulle fråga det på biologilektionen skulle läraren skratta och säga ”Men det hade vi ju nyss, DNA delar sig för att överleva och förnya sig”. Hm, och så skulle man stå där, löjliggjord för klassen.

Jag hade en mattelärare som man inte kunde diskutera djupgående saker med inför klassen (och säkert inte privat heller). Han vände alltid på det om att man va lite… efter och skrattade hjärtligt, som om det var en härlig gemenskap.

Så, min slutsats (för nu) är att livet, livsenergin, vill fortsätta. Den vill gå vidare, eftersom det är det den gör. Det är meningen att livet ska fortsätta. Om det förintas måste det väl återuppstå igen, om det var enkelt för det första gången. Om inte- universum är ungt. Det finns tid. Och återuppstår inte livet, finns det ingen som kan sörja det.

Livet är en utveckling av materian, rummet, det inom dimensionerna. Åtminstone enligt mig, nu, i detta mentala tillstånd. Men som alltid är det ju diskutabelt. Nu, det intressanta är: Varför hör man aldrig några såna här diskussioner på TV? Varför har man dom inte i skolan? Visst, det är ingenting vi vet, men spekulationer gynnar fantasin och dom små grå.

Det här är sånt pappa och jag brukar prata om vid matbordet. Det är alltid skoj- testa det. Man kan inbilla sig att man kan få Nobelpriset i framtiden ;P